Vi är nu mamma och pappa.
Vi har varit mamma och pappa sedan den dagen de lilla embryot blev ett foster men de känns inte som att vi blev föräldrar på riktigt förrän vi fick träffa våran son.

Som mamma känner jag redan en viss frustration vet att sonen inte känner samma trygghet hos J, vilket jag förstår. Det är ju jag som går hemma med honom och de är jag som har maten. Sambon förstår också varför och han accepterar de nog på ett annat sätt än vad jag gör.

Jag vill så gärna att V ska känna sig trygg hos J också så ser gärna att de myser när han kommer hem från jobbet. Men ja.. Ibland går de inte hem.

Vi lär oss hela tiden.
Jag måste stanna upp ibland och inse att vi bara haft sonen hos oss i 2,5 vecka! Vi är nybörjare alla 3.